Svensk domstol behörig att döma i LVU-mål för barn som kommit från Ukraina enligt massflyktsdirektivet

Frågan i det här målet är om svensk domstol är behörig att döma i ett LVU-mål gällande tre barn. Två av barnen kom till Sverige från Ukraina med sin mamma och sökte skydd här enligt massflyktsdirektivet. Det tredje barnet föddes i Sverige. Förvaltningsrätten avvisade nämndens ansökan om LVU-vård men kammarrätten konstaterar att eftersom barnen fortfarande vistas i Sverige enligt massflyktsdirektivet så är svenska myndigheter enligt Haagkonventionen behöriga att vidta skyddsåtgärder för barnen trots mammans avsikt att återvända till Ukraina med dem. Målet visas därför tillbaka till förvaltningsrätten.

Bakgrund

Arbetsmarknads- och socialnämnden ansökte om att tre syskon skulle ges vård enligt 1 och 2 §§ lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) eftersom det fanns uppgifter om flera oroande riskfaktorer och brister i omsorgen hos deras mamma. Två av barnen hade tillsammans med mamman kommit till Sverige från Ukraina och ansökt om skydd enligt massflyktsdirektivet samt beviljats uppehållstillstånd. Det tredje barnet hade fötts i Sverige och därefter gjordes en ansökan om uppehållstillstånd för henne på samma grund som för övriga familjen.

Föräldrarna till barnen ansåg att barnen hade hemvist i Ukraina och att svensk domstol inte var behörig att besluta om vård enligt LVU. Barnen befann sig i Sverige och hade beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, men de hade inte ansökt om asyl här. Deras avsikt var att återvända till Ukraina, men de hade inte erbjudits någon hjälp av myndigheterna.

Förvaltningsrätten ansåg att barnen vid ankomsten till Sverige hade fördrivits på grund av kriget i Ukraina och att de därför omfattades av artikel 6 i 1996 års Haagkonvention. Vid en sammantagen bedömning ansåg förvaltningsrätten dock att barnen vid tiden för de underställda besluten om LVU-vård inte hade ett sådant skyddsbehov som krävs för tillämpning av artikel 6. Svensk domsrätt förelåg därför inte i målet och förvaltningsrätten var därmed inte behörig att pröva frågan om LVU-vård. Nämndens ansökningar avvisades av den anledningen.

Kammarrättens bedömning

Kammarrätten konstaterar att parterna är överens om att de två äldsta barnen har hemvist i Ukraina. Frågan är om svensk domstol ändå har behörighet att pröva nämndens ansökningar om vård med stöd av LVU.

Reglerna om svensk domstols behörighet att pröva nämndens ansökan finns främst i Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention. Av artikel 11.2 och 97 läst tillsammans med punkten 25 i ingressen till Bryssel II-förordningen och artikel 52.2 Haagkonventionen framgår att Bryssel II-förordningen inte är tillämplig för flyktingbarn eller barn som har fördrivits på grund av oroligheter i en stat utanför EU där de har hemvist. För barn som före fördrivningen hade hemvist i Ukraina bör dock behörighetsreglerna i Haagkonventionen om flyktingbarn och barn som fördrivits vara tillämpliga.

I artikel 6.1 i Haagkonventionen anges att när det gäller flyktingbarn och barn som på grund av oroligheter i sitt land har fördrivits från detta, ska myndigheterna i den fördragsslutande stat dit dessa barn har flytt ha behörighet att vidta åtgärder som syftar till skydd för barnets person eller egendom. Bestämmelsen ska också tillämpas på barn vars hemvist inte kan fastställas. Enligt artikeln krävs inte hemvist utan det är tillräckligt att barnet vistas i den fördragsslutande stat som barnet har flytt till. Syftet är att domstolar ska vara behöriga även i vissa fall när barnet inte har etablerat sig i vistelselandet och barnets hemvist alltså inte har ändrats.

De två äldsta barnen vistas fortfarande i Sverige med stöd av massflyktsdirektivet. Grunden för svenska myndigheters behörighet att med stöd av artikel 6.1 vidta åtgärder till skydd för barnen har därför inte upphört att gälla. Vårdnadshavarnas avsikt att återvända till Ukraina kan mot den bakgrunden inte ges någon avgörande betydelse för bedömningen av svenska myndigheters behörighet.

Det yngsta barnet är född i Sverige och har inte fysiskt befunnit sig i Ukraina. Med hänsyn till Haagkonventionens grundläggande mål och syften bör dock bestämmelsen tolkas som tillämplig även för henne enligt kammarrätten.

Sammantaget konstaterar kammarrätten att förvaltningsrätten är behörig att pröva frågan om barnen ska ges vård enligt LVU. Förvaltningsrättens dom ska därför upphävas och visas tillbaka dit för en prövning av nämndens ansökan om LVU-vård.

Av Marianne Jakobsson, redaktör och jurist på JP Infonet.
Ursprungligen publicerad i JP Socialnet.

Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.

Publicerad 20 feb 2023

Marianne Jakobsson

Redaktör, jurist