Logga in

Glömt ditt lösenord?

Yrkanden om ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål ska avvisas

offentlig-förvaltning_Yrkanden-om-ersättning-för-rättegångskostnader-i-förvaltningsmål-ska-avvisas.jpg

I ett plenumavgörande slår HFD fast att yrkanden om ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål ska avvisas. Detta eftersom det saknas en lagstadgad möjlighet för förvaltningsdomstolar att bevilja sådan ersättning. HFD menar att den enskilde istället kan söka kompensation genom reglerna om skadestånd. Flera domare är dock skiljaktiga och anser att en sådan ordning strider mot rätten till en rättvis rättegång.

Bakgrund

En person ansökte hos Skatteverket om att få byta efternamn, men fick avslag. Personen överklagade beslutet till förvaltningsrätten, som också avslog överklagandet. Kammarrätten biföll däremot personens överklagade dit, vilket Skatteverket överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). HFD avslog Skatteverkets överklagande. I HFD hade den enskilde yrkat ersättning för sina rättegångskostnader. HFD beslutade att den frågan skulle avgöras av domstolen i sin helhet (plenum). I ett plenumavgörande deltar samtliga ledamöter i HFD.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

Frågan i målet är hur ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader i ett mål i allmän förvaltningsdomstol ska hanteras. För mål i allmän domstol är huvudregeln att den tappande parten ska ersätta den vinnande partens rättegångskostnader. För förvaltningsprocessen finns däremot inte några föreskrifter om ersättning för rättegångskostnader (med undantag för när rättegångskostnader kan ersättas av det allmänna enligt 43 kap. skatteförfarandelagen). Varje part ska stå för sina egna kostnader, oavsett utgången i målet. Innebörden av denna så kallade kvittningsprincip är alltså att en vinnande part inte får ersättning för rättegångskostnader, men också att en förlorande part inte löper någon risk att bli ersättningsskyldig för motpartens kostnader.

När yrkanden om rättegångskostnader i förvaltningsmål har gjorts tidigare har HFD avslagit eller avvisat yrkandet eftersom det saknas laglig grund att bevilja ersättningen (se till exempel HFD 2019 ref. 72 och HFD 2020 not. 47). Däremot finns det rättsfall som talar för att det kan stå i strid med rätten till en rättvis rättegång enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och – om målet gäller civila rättigheter eller skyldigheter – artikel 6.1 i Europakonventionen att en enskild som vinner ett mål mot det allmänna inte kan få ersättning för sina rättegångskostnader (se NJA 2015 s. 374, NJA 2020 s. 908 och NJA 2021 s. 235).

HFD hänvisar dock till att den enskilde kan kräva begära kompensation för sina rättegångskostnader i förvaltningsmål genom reglerna om skadestånd. Även om den enskilde måste inleda en ny process för att få ersättningen framgår det av Europadomstolens praxis att en sådan ordning inte strider mot rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. HFD hänvisar här till fallet Cernius och Rinkevicius mot Litauen, där rätten till en rättvis rättegång ansågs ha överträtts. Inte för att det saknades en rätt att få ersättning för kostnader i det förvaltningsmål som klaganden hade vunnit, utan för att det hade varit för svårt att i särskild ordning få ersättning för dessa kostnader i form av skadestånd. Enligt HFD bör bestämmelsen i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen ha samma innebörd. Rätten till en rättvis rättegång innebär alltså inte att ersättning för rättegångskostnader måste beviljas i själva förvaltningsmålet.

HFD menar att det är lagstiftarens uppgift att skapa en möjlighet för förvaltningsdomstolarna att tillerkänna enskilda ersättning för rättegångskostnader. En sådan ordning bör enligt HFD inte införas genom praxis. Eftersom det inte ska göras någon materiell prövning av yrkanden om rättegångskostnader ska de avvisas. HFD avvisar därmed yrkandet.

Skiljaktiga och tillägg

Sex av femton ledamöter är skiljaktiga och framför bland annat följande.

För att ett yrkande ska avvisas krävs att det finns någon form av hinder mot prövning, till exempel att domstolen saknar behörighet att pröva yrkandet. De skiljaktiga menar att det inte finns något sådant hinder i det här fallet. Att det saknas lagreglering om hur ersättningsyrkanden ska hanteras innebär inte att domstolarna saknar behörighet att pröva sådana yrkanden. Detta framgår också av att HFD tidigare prövat sådana yrkanden i flera fall.

De skiljaktiga menar dock att det finns lagstöd för att bevilja ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål genom bestämmelsen i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen om en rättvis rättegång. Majoritetens slutsats att det i praktiken inte har gjorts någon materiell prövning av yrkandet baserar sig på att det saknas lagstöd för att bevilja ersättning för rättegångskostnader. Detta är alltså felaktigt enligt de skiljaktiga. HFD får därmed inte avvisa yrkandet.

Majoriteten hänvisar den enskilde till reglerna om skadestånd. De skiljaktiga tillägger att det i de flesta fall inte är ett realistiskt alternativ för den enskilde att gå skadeståndsvägen för att få kompensation för sina rättegångskostnader. I en skadeståndsprocess riskerar den enskilde att dessutom behöva stå för motpartens kostnader. Fallet som majoriteten också hänvisar till, Cernius och Rinkevicius mot Litauen, pekar på just detta. De skiljaktiga menar att en sådan ordning motverkar rätten till en rättvis rättegång

Av Sonya Friberg, redaktör och jurist på JP Infonet.
Ursprungligen publicerad i JP Förvaltningsnet.

Publicerad 5 apr 2022

Sonya Friberg

Redaktör, jurist

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev inom förvaltningsrätt:

Se vår integritetspolicy

Upptäck mer

Kurser

Tjänster

Nyheter

I vissa fall är det självklart när detta sker, i andra fall uppstår det oklarheter. I denna analys redogör vår expert Lars Clevesköld för när detta anses ha skett under olika omständigheter och för olika typer av handlingar.  

22 apr 2024

När ett dokument laddas upp för gemensam redigering i en extern molntjänst är det ett led i en teknisk bearbetning eller teknisk lagring av dokumentet. HFD slår därför fast att en handling inte blir allmän av ett sådant förfarande.

11 apr 2024

För första gången på 20 år minskar valdeltagandet bland unga i åldrarna 18–24 år. Det framgår av en ny rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF.  

11 apr 2024